onsdag, augusti 15, 2007

Way Out West betraktat från baren

Det tog visst några dagar att kvickna till efter Way Out West, men nu lever jag igen. L80 är på kurs, jag spelar arg rap mycket högt för hela Vedbergskroken och äter skräp. Dricker nollkola, fick nog av öl i helgen.

Såg självklart inte alla konserter som jag skulle kunna ha sett på Wow, hur skulle man då hinna dricka öl och prata med gamla vänner? Men lite såg jag och ungefär så här kommer jag ihåg det:

The Go! Team
var svängigt, skojig och väldigt eget. Om Mapei var fast medlem i Teddybears STHLM skulle de nog låta ungefär så där. Synd att de krockade med...

The Hives. Bra drag såklart, håller inte alls med om vissa ljumma recensioner. Nya Nike-låten "Tick Tick Boom" var som en taggig AC/DC-låt från Powerage-eran och sånt ska ju premieras (också med annat än sportskomiljoner). Mellansnacket var kul men möjligen lite mer egofixerat och mindre charmigt kul än vanligt. Mest genialisk var introduktionen av just Nike-låten:
- Den här texten handlar om saker som sprängs, men musiken handlar om att supa och kn**la.

Manu Chao var ute på en riktigt punkig resa från Sydeuropa till Sydamerika och även om jag ganska lätt tröttnar på likheten låtarna emellan så imponeras jag av hur massivt och samtidigt löst det lilla kompbandet svänger.

Innan vi vacklade hem till hotellet på fredagen (ingen klubbsväng alltså) tittade vi på Pogues på storbildsskärmen, det räckte bra. Shane MacGowan skulle presentera bandet när han varit ute och stödsupit i en halvtimme, men hade glömt bort gitarristens namn lite lagom olägligt. Det var så in i helvete tragiskt att se vraket även om musiken lät oväntat fräsch.

Vi missade precis Timo Räisänens gig på lördagseftermiddagen, eftersom göteborgsshoppingen tog en stor del av dagen i anspråk. Ska lyssna extra noga efter Afghan Whigs-influenser på plattan i stället.

Erykah Badu svängde, precis som jag hoppades, betydligt bättre när hon tvingades ut i dagsljus framför vitingar. Låtarna från "Baduizm" är fortfarande hennes bästa och jag skulle bli förvånad om hon gjorde en lika bra skiva igen.

Såg några låtar med Säkert (som Annika Norlin hotade kunde vara de allra sista någonsin) och jag tycker det lät ihåligt, tunt och lite falskt, men det tycker jag ju nästan att all indie gör nuförtiden. Sen kom störtfloden och vi hade lite cumbayastämning i det stora Linnétältet medan många blev genomblöta framför The Ark. Melodifestivallåten är deras minst irriterande och även den framkallar ett litet eksem.

Teddybears STHLM förstärkta med Swing Fly (Riche Pasta, we know you got skills - so why you makin' songs with Lutricia McNeal?) och Infinite Rigo gjorde festivalens mest oväntade succé. Det kan inte vara lätt att ersätta Lily Allen på en hipsterfestival, men Arve och brothers Ålund gör det enda rätta: Skiter som vanligt i allt och bara drar på för fulla muggar. Är inte helt säker, men ibland tror jag att inte ens bandet själva gillar sin musik. Det är lite skumt att de får 10.000 pers att studsa till saker som Big Daddy Poppa Pat själv intruducerar med "Kommer ni ihåg den här skitlåten?". Näst bäst var en instudsande Mapei och de superknasiga filmsnuttarna där de klippt in sitt huggtandade teddybjörnshuvud på klassiska favoritfilmer. Allra bäst var Patrik Arve när han avslutade konserten med "Kanye West is a bitch ass hoe!" innan han sprang av...

Sem var det dags för Kanye West och man skyllde på allt ifrån oväder till sen nattlig mixning av "Graduation" i NYC, för musikvärldens största diva lyckades ju naturligtvis missa sin scentid med en knapp halvtimme. Konserten i sig var ändå några snäpp bättre än fjolårets gig på Sthlm Jazz och jag tror det beror på att han - som den borne artist han är - får energi av sin publik och någon brist på uppskattning fick han inte.

Återupplevde förresten Kanyes version av Peter, Björn & Johns "Young Folks" på MTV och det lät om möjligt ännu värre på teve än i Slottsskogen. Det mest uppsnackade exklusiva eventet blev självklart helgens fiasko och strax var själva festivaldelen av Way Out Wes slut. Men medan L80 smet in på hotellet valde jag och Albin att avsluta festligheterna med hiphopklubben på Kajskjul 8.

Enligt schemat skulle Blak Twang ha spelat klart minst en timme före vi dök upp, men försenade spelningar är ju hiphopens femte element. Är ingen expert på hans musik, men när The Games "One Blood" är bästa låten på hela gigget så är det inte skithett.

Det var inte Fattaru-Mackans svenska Bas heller. Tungt som satan, visst - men statiskt och ocharmigt, tycker jag.

Särskilt tydligt blir det när Mapei strax efteråt riktigt våldför sig på hela kajskjulet. Vilken energi! Vilka rapskills! Vilken entertainer! Hon är hela Sveriges bästa rapartist 2007 (hon kan freestyla brallerna av vem som helst) och 2008 är vi fler som vet om det. Klart bästa uppträdandet på hela Way Out Westhelgen var det hursomhelst...

Inga kommentarer:

shareknapp

Bookmark and Share