lördag, juni 16, 2007

Studio 60 är mer politiskt än hela Vita Huset

Efter att jag och L80 har plöjt de första tjugo avsnitten av Aaron Sorkins och Thomas Schlammes ("West Wing") serie "Studio 60 On The Sunset Strip" bleknar inte bara all annan teve i jämförelsen, hela ens eget liv verkar futtigt när Jordon McDeere - briljant spelad av Amanda Peet - svävar mellan liv och död.


Foto: Mitch Haaseth/ NBC Photo

När Sorkin och Schlamme valde att skildra livet bakom kulisserna på en Saturday Night Live-liknande komediserie i stället för maktens män i Vita Huset så trodde åtminstone jag att serien skulle bli mindre politisk än föregångaren och jag var lite rädd att man bara skulle tänka "Josh" om Bradley Whitfords rollfigur.

Båda farhågorna var fel, Whitfords rollfigur Danny Tripp är ännu mer likeable än Josh Lyman och hela serien är ungefär dubbelt så politisk som någonsin West Wing. Lägg till hjärtekrossande romantik, helt galna kameraåkningar, hyperintelligent kulsprutedialog och inte minst extemt lättälskade karaktärer.

Det är kort sagt den bästa TV som någonsin skrivits, spelats och spelats in. Om man bortser från lite buskis och insideskämt - som bara vi Vita Husetfreaks kan gilla - så har serien allt, precis allt som får en att längta efter nästa avsnitt. Inblicken i den värld där supersmarta akademiker, till och med Harvardutbildade genier, skriver till synes larviga scetches om världsläget är helt betagande och man ser på SNL, The Daily Show och annan amerikansk komik med helt andra ögon efter Studio 60.

Är det något jag hatar, så är det att bli så känslomässigt engagerad av en text att man reagerar stort på varje väleregisserad vink och Sorkin har mitt blödiga tevehjärta i sin hand, särskilt efter det-här-går-åt-helvete-känslan i avsnitt 18-19-20. Och hur mycket jag än hatar just den känslan så älskar jag Studio 60 On The Sunset Strip.

Om det är någon som är mer uppdaterad än jag på om det finns ett hundraprocentigt nedläggningsbeslut för serien, eller om det fortfarande finns en chans ett det kommer fler avsnitt än de två som återstår av den första säsongen, så får ni hemskt gärna kommentera den här bloggen eller maila mig. För jag får - trots att jag vet att NY Times påstod att serien lagts ned den 11 maj - inte klart för mig vad NBC själva sagt i frågan. Och just nu så känns det viktigare att en andra säsong spelas in än att striderna i Gaza lugnar ner sig. Och jag orkar inte gräva ner mig i faktumet att USA inte är smart nog för en serie som Studio 60...

Dessutom är det skitjobbigt att vänta in nästa veckas avsnitt efter att ha sett alla avsnitt som sänts i USA, när man inte längre är van att kolla på TV på det sättet.

CY CY CY

Det är mycket mer jag att sitta hemma och titta på högklassiga serier än att laja omkring på ett blåsigt festivalområde. Beslutet att inte ens fundera på Hultsfred har inte känts fel på hela helgen, även om jag ska erkänna att jag oroade mig lite för det ifrån början.

Det var ju tur att festivalchefen, ni vet han med de Stalinliknande utrensningstendenserna, är tvärsäker på att Hultsfredsfestivalen inte kommer att gå back med katastrofalt dåliga 23.300 betalande besökare.

Tror hans egen personal på det? Tror de ens på besökssiffran som verkar misstänkt hög jämfört med alla rapporter om tomma campingplatser och hawaiiplaner?

Jag är inte, ovavsett vad någon kan tro, glad över att Rockparty arrangerat en rejält misslyckad festival. Jag hoppas att det blir fler festivaler i Hultsfred, men jag hoppas att det blir en med artisbokning gjord från hjärtat i stället för från plånboksfickan.

CY CY CY

Sweden Rock Festival - Sveriges största festival. Bra, kan de få vara störst och bäst på metal i fred, så kan Hultsfred gå tillbaka till att boka musik med hjärta och hjärna om det blir någon fortsättning?

CY CY CY

Janne Gradvall rankade första halvårets bästa skivor i DI Weekend igår ("Bäst hittills i årets skivflod", DI Weekend, 15 juni) och jag har inte ens hört speciellt mycket av det han listar. Men vi har samma etta: "The Good, The Bad & The Queen". Skivan bara fortsätter att växa, trots att den inte har en enda hitlåt.

Intervjun med Damon Albarn och hans stjärngäng i senaste Mojo är rolig läsning, där Albarn säger följande om den gudabenådat coole basisten Paul Simonon:
"We both know what it's like to be too pretty for your own good when you're young" - en kommentar som hade varit väntad från en vacker kvinnlig artist som Norah Jones, men som blir mer tänkvärd när man tänker på band som Blur och The Clash.

Hade Rockparty lagt två mill vardera på att få The Good, The Bad & The Queen, Beastie Boys, Kanye West och White Stripes, i stället för de otroligt patetiska bokningarna Ozzy och 50 Cent för samma summa, så hade fler musikfans än jag i alla fall övervägt att åka dit i helgen...

CY CY CY

Just när jag skriver det här ser vi ett reportage på Kunskapskanalen om unga forskare som får gå på Nobelfesten. I november 1995 tackade jag - tro det eller ej - nej till att gå på den kommande månadens fest. Undrar om jag någonsin kommer att sluta ångra det?

CY CY CY

Den senaste veckans Nordeaspam kommer via en server som heter www.loadrun.hk i Hongkong och ansvarig för domänen är enligt whois.org CHRISTOPHER E CUNNINGHAM.

Gör som jag - maila Crille på adressen hjklthi67gthji@yahoo.com och kolla läget...

Datum: Sat, 16 Jun 2007 21:01:12 +0200 (CEST)
Från:"fredrik blom"
Ämne: Proposal
Till: hjklthi67gthji@yahoo.com
Here's a biz proposal for you:

Come to Scandinavia and two bearded
motorcycle gangsters could go medieval on your no doubt
skinny ass.

If this seems like a good idea, please call this
number:

+4684010000

All the best.



_

Inga kommentarer:

shareknapp

Bookmark and Share