onsdag, augusti 30, 2006

The Wire på G

Kommer ni ihåg den styggt realistiska kriminalserien som SVT först döpte "I narkotikans spår" och sen lät behålla sitt ursprungsnamn "The Wire"?

Nästa vecka har fjärde säsongen premiär på HBO (och på nätet, kan man väl anta) och jag frossar i HBO:s trailer- och behind the scenes-filmer som ingår i kanalens marknadsföring.

I morron kommer en annan säsongs DVD-box på posten och jag är helt säker: Det här är TV-serien som vi - ihop med "Entourage" och "24" - kommer att komma ihåg från perioden mitten av 00-talet.

Om bara någon tittade i Sverige.

SVT borde sända "The Wire" på den klassiska söndagsdeckartiden - minns ni när Baltimore-föregångaren "Uppdrag Mord"/"Homicide - Life on the Streets" (från samma upphovsman som bakom "The Wire" - David Simon) gick på "Sopranos"; "Nip/Tucks"; "Six Feet Unders" slot?

3 kommentarer:

pistolhot sa...

kollade just in första säsongen av Wire.
Hillstreet Blues var fett mycket bättre.

Check Yourselfish sa...

You absolutely have to be skojing? Spanarna på Hill St. är ju rena såpoperan jämfört med the Wire!

Visst finns det lortig realism och väl tecknade personporträtt även på Hill Street, men så rått och så välskrivet är det inte ens i sina bästa stunder...

Ska försöka exemplifiera lite bättre när jag har mer tid - typ i kväll!

Check Yourselfish sa...

Persongalleri Hill St. Blues:
- Orakad Belker biter brottsling i armen.
- rödnackade Renko säger något chauvinistiskt.
- Kapten Furillos tokige exfru Fay ligger med fascistoide insatsbylingen Hunter och låter alla få veta.
- och för att inte prata om försupne discopolisen LaRue som med vattenpölsdjupa enlinjare ska verka vara bräcklig.

Allihop är de rena karikatyrerna av polisserierollfigurer. De enda rollkaraktärerna med lite subtext och identifierbart själsliv var Henry Goldblume och kapten Furillo. Att man var extremt intresserad av honom berodde själklart på att man ibland fick se hans undersköna frk Davenport också.

The Wire-karaktärer som man inte vill sluta umgås med:
- Bunk! Bunk! BUNK! Han är så skönt slapp, men ändå med på banan.
- McNulty - seriens huvudkaraktär (ihop med Avon Barksdale) har en så brokig historia att det är svårt att ens teckna hans porträtt. Särskilt McNultys och Bunks fylleeskapader känns angelägna.
- Klantpolisen Pryzbylewski är välmejslad och intressant
- Avon Barksdale, där snackar vi komplex bov - han tänker mer än han säger
- för att inte säga hans buddy ekonomistudenten Stringer Bell
- Den snälle tjallarknarkaren Bubbles, vem känner inte med honom?
- Omar den homosexuelle våldsmannen med ärret över hela fejan - var såg man en sån karaktär förut?
- Cutty Wise som kommer ur fängelset och försöker gå den smala vägen
- Lester Freamon, den strävsamme och ärlige snuten som är den moraliska kompassen - en typisk Pelecanoskaraktär som måste vara med någonstans i ett sånt här träsk
- Broadie, slyngelgangstern som klättrar uppåt på stegen. Ganska endimensionell, men intressant i sin hårdhet och distansering.
- Wee-Bey som Broadie men ännu hårdare
- Bunny Colvin - polischefen som experimenterar långt utanför gränserna med stadens bästa satt före sitt eget
- Och dessutom två kvinnoporträtt i världsklass. Dels lesbiska polisen Kima Greggs som är mer stippklubbsbenägen än till och med McNulty och dels den lite osäkre åklagaren Rhonda Perlman som man inte kan tycka illa om.

Lägg till ytterligare ett 20-tal välskrivna karaktärer (Ziggy Sobotka, Proposition Joe, Hauk, Cheese, Poot mfl mfl) och du börjar se varför The Wire är den bästa serien någonsin...

shareknapp

Bookmark and Share