onsdag, mars 29, 2006

Cee-Lo Green är stjärnan

omslagsbild Goodie Mob Soul FoodFörsta gången jag hörde Goodie Mob måste ha varit i början av sommaren 1995, för jag bodde hemma hos Gustaf. Det var medan jag själv blivit lite i kläm efter att nyss ha blivit utslängd av en viss tjej och den nya lyan på Silverkällegatan stod tom i väntan på en rejäl uppfräschning (som jag inte hann med just då).

Kommer inte ihåg så mycket av att slagga i Gus bäddsoffa på Olofshöjd (det var rätt vilda tider, erkännes), men MTV stod alltid på och i mitten av nittitalet spelades det fortfarande rätt mycket bra musik där. Realitiysåpornas tid var ännu inte kommen och majorskivbolagen trodde på att bygga långsiktiga artistkarriärer.

När Goodie Mobs låt "Cell Therapy" dök upp på TV trodde jag först nästan inte mina öron. Så skruvad rap gjordes inte om inte Sen-Dog stånkade och B-Real gnällde vid micken i Cypress Hill på den tiden.

Skivhuggets direktimport från USA var bättre än Bengans då och Goodie Mobs första album "Soul Food" blev inhandlad så fort den dök upp. Jag hade hittat ett nytt favoritband och lyssnade på dem hela tiden. Skivan känns faktiskt fortfarande som ett mindre mästerverk och jag borde naturligtvis ha försökt ta reda på mer om Georgiascenen, men det här är i internets barndom (vi kallade det fortfarande för att kolla Mosaic, efter programmet som vi surfade med på Chalmers) och det var helt enkelt inte så lätt att hitta info om Dungeonfamiljen.

Jag hade läst en obegriplig artikel i Source om att gruppen kom från Atlanta, var kompisar med OutKast (som jag då bara hört en låt av - "Players Ball", naturligtvis) och att namnet betydde The Good Die Mostly over Bullshit (yada-yada-yada), men sen visste jag inte mer om dem förrän året därpå, då OutKasts odödliga klassiker "ATLiens" dök upp och vände upp-å-ner på allt för mig. ATL blev ett begrepp, Organized Noize skapade ett sound och jag åkte med.

Både omvärldens och mina egna blickar riktades med ens mot Big Boi och Dre och om man ska var ärlig så är inte varken "Still Standing" eller framför allt "One Monkey Don't Stop No Show" ens nästan lika bra som debuten. Det som var egensinnigt, men jäkligt svängigt på första skivan var mer utslätat eller bara tråkigt på de andra plattorna. Jag ville ha mer knäppa infall och tröttnade fort.

Förgrundsgestalt och störste stjärnan i Goodie Mob har alltid varit den trinda farbrorn med den hesa rösten: Cee-Lo Green. Huruvida den sista Goodie Mobskivans titel var eller inte var en diss till Cee-Lo när han hoppat av/fått sparken orkar jag inte bry mig om så mycket, särskilt inte när han gått med i gruppen igen och de låter så grymma som på Big Bois samling "Got Purp vol 2".

Soloplattan "Cee-Lo Green and his Perfect Imperfections" från 2002 är superhet och när han dykt upp som gästvokalist eller som rappare på samlingsskivor tänker jag ofta att det är han och inte Antwan Patton eller ens André Benjamin som borde blivit popstjärna i megaklassen.

Men nu är det nog fan dags för hela superstjärenpaketet. Att jag är en av norra Europas största Danger Mouse-fans vet du kanske och att det är just han som nu gör sig redo för att erövra världen ihop med Cee-Lo i helt underbara projektet Gnarls Barkley, det gör mig väldans glad.

Gnarls Barkley, pressbild från Warner

Ingen ny platta sedan Little Brothers "Minstrel Show" har varit så förtvivlat svår att plocka ur CD-växlaren som Gnarls Barkleyskivan, som damp ner i brevlådan förra veckan. Jag fullständigt älskar hela idén med Gnarls Barkley och varenda låt på albumet "St Elsewhere" låter som endera hits i Hey Ya-klassen, eller som någonting från rymden.

Och jag tänker inte stava Goodie Mob "GooDIE MOb", "Goodie MOb" eller på något annat fult sätt. De heter Goodie Mob. Undrar då varför jag går med på att skriva OutKast och inte Outkast?

6 kommentarer:

ptrkhmbrg sa...

Visst är den sjukt bra. Jag försöker att inte spela den för ofta. Men det är svårt. Trots uppmärksamhetskonkurrensen från Ghostface och M-1 (för att nämna några).

Gillar du inte Cee-Lo:s andra?

Du kan inte mena allvar med någon annan skrivning än Outkast, eller?

Check Yourselfish sa...

Har inte hunnit lyssna alls på M1 än, men jag håller med: Ghostface är ju också enastående.

Nä, jag gillade inte Cee-Los andra. Borde man ge den en chans till?

Jag vet att jag skrev OutKast både i Quote och när jag skrev om dem det förbannade inställaråret på Hultsfred (2001?). Vet dock inte varför. Ska jag sluta med det?

kick ass sa...

Ibland fattar jag inte hur jälla bra det är att du slutade jobba på krökparty så du kunde börja skriva såna här texter oftare!

gnarles!

Minuset med dig borta är väl att ingen fattar hur cool A-track är. Oj vad han var skoj på blenda i maj förra året!

Check Yourselfish sa...

Har mejlat Håkis med lite A-Traktrivia (bland annat att han inte stavar med "C") och han verkade uppriktigt glad att höra ifrån mig. Jag försökte tona ner besserwissertilen som jag vet att jag själv störde mig på när jag gjorde hans jobb, haha...

ptrkhmbrg sa...

Jag vet inte om man behöver ge andra Cee-Lo en ny chans, men jag funderar på att göra det själv. Har nog inte mer än lyssnat igenom den.

Jag tycker du ska sluta skriva OutKast. Men jag är lite anal med svenskan. (Det sagt skulle jag aldrig skriva något annat än Run DMC.)

Check Yourselfish sa...

Det gör ont i ögonen när folk skriver Run Dmc och Bob Hund, så jag har köpt OutKast av samma skäl.

Jag lägger min lyssningstid jämnt fördelad på Ghostfejan, "Soul Food" och Gnarls Barkley, så Cee-Los andra får vänta ett tag till.

shareknapp

Bookmark and Share