söndag, februari 05, 2006

Refused to lose

Var i Stockholm i veckan och såg två ovanligt bra konserter. Syftet med hela trippen var att intervjua Sean Likes Ugly Girls för Quote, men jag fick också chansen att kolla in både Atmosphere och Slugs Rhymesayersadept Brother Ali live på Debaser.

Medan giggen var precis så fyllda av skills, publikkontakt och kärlek till själva livesituationen att man skulle kunna använda båda två som instruktionsfilmer för 98 av 100 rappare är det inte riktigt själva konserterna som sitter kvar på näthinnan - vad det bestående intrycket är återkommer jag till om en liten stund...

Brother Ali är ingenting annat än en gudabenådad solorappare som rider helt utan ansträngning (och nästan utan andningshål!) med både egna låtar, adlibs och smarta publikfriarinslag ovanpå BK Ones sömlöst lagda beats. Jösses, vad bra varenda låt från "Shadows on the Sun" fortfarande låter! Det är som att vara på plats för the second coming of KRS-One och det tror jag inte jag skulle säga om någon annan.

Atmosphere med det nykomponerade livebandet har inte fått odelat positiv kritik, men jag antar att jag väl är nog vit för att tycka att det svängde bra. En artist som Slug måste fortsätta försöka utvecklas för att inte förgås och att ge sig ut på turné i ett territorium där senaste skivan inte ens släppts med ett färskt liveband får väl ses som ett lagom galen idé för att vi ska fortsätta vara intresserade.

"Woman with the Tattooed Hands" lät bedårande och röjet i "Shrapnel" gick inte av för hackor. Allra mest som gjord för livemusiker var nog "Trying to Find a Balance" och där och då förstod jag varför han envisas med att göra tvärsom. Fast den slutsatsen får ni bemöda er med att läsa på annan plats om en knapp månad...


Och trots att den enorma avslutningen med "Cats Vans Bags" från "Seven's Travels" äntligen fick mig att förstå just den låtens storhet så var det något annat som gjorde att jag nog aldrig kommer att glömma torsdagen den andra februari 2006:
Slugs ambition att faktiskt n-å publiken med sitt Rhymesayersbudskap har lyckats. Publiken är en blandning av medelklasskids med punkskivor, rapkonnässörer och andra former av misfits och allihop håller på samma lag, utan att texterna från scenen för dens skull behöver måla politiska slagord i pannan på kidsen.
Att kanske högst 5% av publiken faktiskt köpt Atmospheres senaste skiva "Can't Believe How Much Fun We're Having", men ändå mangrannt ger en nära extatisk respons bevisar egentligen bara Slugs tes ännu mer:
- Det här är mycket större än Atmosphere och skivförsäljning, det här är en rörelse, sa Slug några timmar före konserten.

Slugs mål och mission är att visa en helt annan bild av rap än den som Viacom, Time-Warner och Seagrams bestämt sig för att vi ska tugga i oss dagligen. Och Slug väntar inte på att någon ska hjälpa honom, han tar tag helt själv. Med karisma, talets gåva och begåvad omgivning har han nåt ganska stort på gång.

Det här var på många sätt den starkaste politiska musikupplevelsen jag haft sedan jag såg Refuseds vansinnesfärd genom landet hösten 1998. Samma resa som slutade med att bandet upplöstes i USA och ett oförstört rykte som kanske världens mest kraftullt tonsatta revolution. Hoppas det faktum att Slug själv styr och ställer efter eget huvud kan förhindra en liknande självförbränning av för stora ambitioner. Jag tror det, och jag lär få anledning att återkomma till varför framöver.

När jag kom hem till Gamlabyn, bakfull och schleten, sent på fredagskvällen lyckades L80 än en gång visa hur vansinnigt mycket tur jag haft när jag blev med sambo för något år sen. Hon hade inte bara uppmärksammat att universums bästa polisserie "The Wire" haft säsongspremiär för den tredje rundan på SVT, hon hade dessutom spelat in episod nummer ett för att hon vet att jag skulle bli ledsen om jag missade serien.


Det verkar som om Method Mans rollfigur Cheese har givits mer utrymme i den tredje årgången och det känns ju rätt bra. Aldrig har en TV-series dialog känts mer dokumentär, "Chief, I'd like to get with you a moment" och avlyssingskontorets svarta dam som hjälper med tolkningen av gatuslangen bara skriker George P Pelecanos (som också fått titeln "Executive Producer" den här gången).

Jag är en lycklig jävel.




Inga kommentarer:

shareknapp

Bookmark and Share