lördag, februari 18, 2006

Få mig på andra tankar, nu tack

Foppa in i Tre Konor (Sportbladets fredagsframsida inklippt nedan var så träffande och rolig att jag började skratta rakt ut när jag lunchade på mysiga vägstoppet Långsjön igår, till många lunchgästers stora förvåning) gör mig märkligt uppspelt och hoppfull. Lär jag mig aldrig?

Här sitter jag med datorn i knät för sjätte dagen i rad, det finns minst en chefredaktör och två stycken olika AD:ar på inte mindre än två olika tidningar som allihop hatar mig. Jag får inte riktigt till vad det nu är jag borde få till och det är frustrerande.

Tecknade i oktobernumret av min personaltidning ett 4.000 tecken långt profilporträtt av en i Västervik känd konstnär, kulturarbetare, politiker och bildlärare vid namn Göran Nordell. Han gick mycket tragiskt och överraskande bort i veckan och när VT idag publicerade ett ganska fint minnesord, så var det ett plagiat av min artikel (även i Pascalidous tolkning av ordet). Antar att jag får bjuda på det, för min artikel var jäkligt bra och jag vill att fler ska läsa om Görans imponerande gärning. Han var en mycket intressant och rolig man och jag förstår att han lämnar ett stort hål efter sig bland sina nära och kära.

Damkronorna igår, ja jävlars. Kim Martin är bra på alla skalor som hockeymålvakter mäts på, oavsett om de är män eller kvinnor. Maria Rooth, Erika Holst, Pernila Winbergh och Danijela Rundqvist var allihop ungefär en miljon gånger roligare att se än Alfie, Lidas, kung Henke och systrarna Sedin i förrgår. Jag är djupt imponerad.

Också av damstafettlaget i ländskidåkningen som fullständigt respektlöst gav sig på en guldsatsning i de grisiga backarna. Klart värt både medalj och beröm.

Inte lika imponerad kan man ju bli av 35-procentiga darrfinger-ACO.

Var själv lite knäsvag när jag pungade ut med 13.000 för omlackering och lagning av biljäveln igår. Börjar darra lite nu när jag skriver summan till och med. Fy fan.

Melodifestivalpeppen är nu nere på minussiffror. Att ni bara orkar!


Både Wire i SVT och Shield på Canal+ (kolla deras snygga och grymt informativa siter!) är inne i fantastiska skeden just nu. Fyllescenerna med Bunk och McNulty Ray Coles minnesstund kändes så smärtsamt dokumentära att man funderar på att aldrig greppa en ölflaska igen.

När Vic Mackey avslutar avsnittet när han äntligen fått dit gangsterkungen Antwan Mictchell, men tvingats släppa honom på grund av att förre chefen Aceveda gjort en deal med DEA, med att säga "You, you were NEVER a cop!" till sin gamle chef då är det hårdare än när Kasparaitis knoge träffar på en käke.

Ner med näsan i deadlinekampen igen. Vi ses på andra sidan!
















Inga kommentarer:

shareknapp

Bookmark and Share