torsdag, januari 26, 2006

Jag och mitt temperament

Fram till för fem, sex år sedan var jag en grinig jävel som inte sällan skällde på folk som betett sig konstigt, slött eller helt enkelt bara råkat komma ivägen före tredje koppen kaffe på förmiddagen - det är lika bra att erkänna rakt av. Bristen på flickvän kan säkert ha gjort sitt till, som Ulf Lundell skulle sagt, men det var nog annat också kan jag tänka.

Kommer till exempel ihåg när jag som artonåring sommarjobbade på verkstan på samma företag som min egen far jobbat i sisådär 35 år och nån flane frågade om jag var elake Arnes son, så man kan ju kanske spåra temperamentet genetiskt bakåt också, om man gillar sånt.

Men jag bestämde mig för att jag måste försöka lägga band på utbrotten. Det kan ju vara lite problematiskt att i yrket skälla ut journalister - bara för att de är tröga - när man är presschef på landets största festival. Så jag försökte byta attityd, ventilera ilskan på gymmet och tycka synd om idioter i stället. Det lyckades ganska bra, allt som oftast. Som presstalesman för en av kvällspressen påpassad rockfestival krävdes det helt andra kraftag än utskällningar, även om det inte gjorde något att journalisterna och deras redaktörer hade hört talas om att stubinen på snubben var kort.

Visst har jag forfarande förmågan att läsa lusen av folk, men jag försöker göra det när jag själv väljer i stället för när den elake jäveln på axeln tycker det är dags. En särskilt usel Nöjesguidenskribent (y'all know his name!) och även hans ryggradslöse chefredaktör fick sig varsitt uttag i april 2003 som sent ska glömmas. För att inte tala om alla vidriga konsertarrangörer som försökte blåsa Snook och mig på ca$h när jag turnéledde bandet genom landet för nåt år sen.

Faktum är att jag själv kände att turnéledaryrket nog inte är något för mig. Inte för att jag inte törs säga ifrån och ställa krav - utan nästan tvärsom. Jag blev så elak och jävlig att jag inte trivdes med mig själv när jag väl var ledig. Att ha idiotförklaringar, mer eller mindre förtäckta hot och bultande pannven som en del i yrkesvardagen dödar själen betydligt fortare än att stå vid kantpressen eller sorteringsmaskinen - det är nog inte många som känner till, misstänker jag.

Man trivs inte med sig själv som elak, inte ens om det krävs i yrkesrollen. Hade förresten en tjej som led av det här också. Hon skulle behöva byta jobb, så mycket är klart, även om hon aldrig kommer att inse det.

Idag insåg jag varför jag trivs så bra på mitt nya arbete som kommunaltjänsteman (förutom att det är schysst pröjs och stor frihet för egna initiativ): Jag brusar ju för helsike aldrig upp längre! Visst blir man både påhoppad av totala idioter och frustrerad av både egen och omgivningens otillräcklighet, men som public servant så bara funkar det inte att skälla på folk.

Blev idag uppringd av en dam som för all framtid kommer att personifiera myndighetsmaktens dumma arrogans för mig. I stället för att säga "men för helvete kärringjävel, hör du inte vad du säger själv? Du måste ju ha en skruv lös!" var jag bara saklig och maximalt retorisk i stället.

Att kort säga: "Jaja, du vill alltså hellre än att resonera om frågan - så som vi gjorde upp vid vårt förra möte - ge dig in i en juridisk strid, som all juridisk expertis redan på förhand dömt till min fördel? Ja, jag ska inte stoppa dig" var klart mer effektivt än the way of the utskällning.

Men pannvenen bultade lite, när jag stapplade ut på långlunch för att skingra tankarna...

2 kommentarer:

kick ass sa...

1. självinsikt
2. reflektion
3. förändring


imponerande!

kram broll!

Check Yourselfish sa...

Mäktigt. Idag, nästan exakt två veckor senare, ringer kvinnoskrället igen och säger att jag hade rätt i allt och ber om ursäkt. Det hade hon nog inte gjort om jag kallat henne något av de ord som flög runt i mitt huvud när vi pratade senast...

shareknapp

Bookmark and Share