onsdag, januari 04, 2006

It was twenty years ago today

Nej det här ska inte handla om Beatles eller Lennon, utan om en annan klassisk grupp och sångare som dog under tragiska omständigheter på 80-talet. Närmare bestämt för exakt 20 år sen.

Den fjärde januari 1986 dog Thin Lizzys låtskrivare, sångare och basist Phil Lynott efter att han i sviterna av vad som först verkade vara lunginflammation fallit i koma, som han sen aldrig vaknade ur. Antagligen hade inte följderna av Lynotts sjukdom behövt bli så allvarliga om han inte under minst femton år misshandlat sin kropp med så mycket sprit och droger att det fortfarande skrivs nästan lika mycket om hans tokiga livsstil som om hans fantastiska musik. Det är jäkligt synd, för jag hävdar att Phil Lynott skrev fler klassiska låtar än någon av hans konkurrenter i 70-talsrocken. Fler än Page/Plant, Bowie och du kan säga vem fanken du vill.

Jag lyssnar kanske oftast på Thin Lizzys klassiska liveskiva "Live & Dangerous" från 1978 (och Jörgen Holmstedts supernördiga men fina samling "The Swedish Collection"), men det är svårt att välja favoriter ur Lynotts karriär. När många avfärdar Lizzys sista - ganska hårda - hårdrocksår kan jag hitta guldkorn även på de tre sista studioplattorna "Chinatown" (80), "Renegade" (81) och "Thunder & Lightning" från 83. För att inte tala om Lynotts två soloskivor "Solo in Soho" från 1980 och "The Philip Lynott Album" från 82, som är rent fantastiska och mycket underskattade.

På 1985 års allra bästa låt "Out in the fields", visar Lynott och gamle Lizzy-medlemmen och numera übertråkiga bluesfabbrorn Gary Moore att Lynotts genuina låtskrivargeni inte förstörts av knark och olycka. På pojkrumsväggen bredvid fönstret på Björkvägen 20 i Säffle hängde ett tomt skivomslag från Lizzys fina avskeds- och återföreningslivedubbel "Life" från 1983 och en mittuppslagsaffisch med Phil Lynott från Anders Tengners bortglömda hårdrockstidning Rocket.

I sängen - rakt nedanför affischen och skivomslaget - låg jag, 14 år gammal, och grät för att jag i Expressen nyss läst om Lynotts död. För 20 år sedan, exakt idag. Pappa tyckte att jag var helknäpp som lipade för en knarkande rocksångare, men han hade kanske inte hört "Rosalie", "Waiting for an Alibi", "Dancing in the Moonlight", "Renegade" eller "Jailbreak"...

Med stor säkerhet var det förresten Mats Olsson som skrev artikeln i Expressen den där dagen, för även om Olsson knappast var en stor förkämpe för hårdrocksriffande så missade han inte varken då eller nu en låtskrivare och musikpersonlighet som Lynott bara för att han ibland jämfördes hårdrockande dorks.

Jag bara måste nämna en sak på samma ämne: Om du av någon anledning har möjlighet att ta dig in i logen på rockklubben Diezel i Halmstad, så bara måste du ta chansen att klättra upp för den ologiska trätrappan mitt i omklädningsrummet rakt bakom scenen. Där har landets skönaste klubbägare Pierre Rosén inrett hela övervåningen som en lönnkrog till Lynotts och Lizzys ära. En trappa upp bakom scenen finns - förutom en bar som Phil tvivelsutan hade gillat skarpt - massor av memoribilia om gruppen och om Lynotts liv.

När jag var turnéledare åt Snook på Diezel den 25 november 2004 köpte Jeppe Körsbär, Hampa the DJ (som vanligt sovande bredvid Jeppe i turnébussen på bilden) och jag självklart varsin Lizzytisha. Måste leta upp den nu.

4 kommentarer:

kick ass sa...

brinner ju inte ens hälften så mycket som du för thin lizzy men så här i efterhand säger jag gärna att jag med min fina nyårsstass körde en Lynott-homage!

Check Yourselfish sa...

På en fest med temat "pinsam hårdrock" får man inte ens ta med Thin Lizzy, inte ens för att göra festen roligare...

kick ass sa...

stass!

märkväl..
det var ju min rosett i skjortkragen som var homagen din trögis =)

Check Yourselfish sa...

Aha, trodde du skrev nyårs-tass.

shareknapp

Bookmark and Share