tisdag, augusti 09, 2005

Blödig sportkille erkänner

Tårarna bara rann, kunde inte stoppa det. Självklart menar jag när först Emma Green tar brons i höjd-VM, sen när Yannick Tregaro försöker samla sig och säga nåt smart (med egna tårar rinnande) i TV och slutligen när Kajsa Bergqvist plättlätt flyger över 2.02 innan Howard slutligen river sitt sista försök på samma höjd. Guld. Äntligen!

Kajsa Bergqvist har därmed visat en sån enastående jävlarannamma att allt utom bragdguld vore en skandal. Jag tror inte folk i allmänhet förstår hur jävla trist och jobbigt sjukgymnastik och rehabträning är, men Kajsa måste ha slagit rekord i hur bra man kan rehabilitera sig efter svåra skador. Världsrekordet på 2.10 ser jag bara som en formalitet. I sitt eget huvud har hon redan slagit det och det står inte 2007 på almanackan innan hon flugit över även den höjden.

Mest rörd tror jag kanske ändå att jag blev för både Emmas och Kajsas tränare Yannick Tregaros skull. Han har alltid gett intryck av att vara en ödmjuk, självuppoffrande och genomsnäll person. En kille man instinktivt unnar framgång, på ett sätt som jag inte känner igen för någon annan än Lotti - min egen flickvän.

Skumt är det, men jag skäms inte för att jag blir blödig när människor jag innerligt önskar välgång lyckas med sina oblyga mål. Carro Klüfts enorma VM-guld kändes nästan lika mycket i maggropen förresten, även om jag är lite kluven till ganska mycket kring det som hände med Expressen förra veckan.

Ingen svensk skribent har någonsin berört mig lika mycket som Mats Olsson. Jag har garanterat aldrig läst någon annan journalists texter högt för min omgivning lika ofta som jag citerat hans, även om säkert Fredrik Strage säkert hinner ifatt om jag fortsätter prenumerera på DN så länge han finns kvar där.

Kort sagt: Jag inte bara gillar Mats Olssons texter, jag är ett fan. Men den omtalade texten där Patrik Kristiansson reduceras till en skada på Carros kropp, är helt enkelt jävligt dålig. Och jävligt dåligt skriven för ovanlighetens skull, när det gäller stilisten Olsson.

Kristiansson som förresten precis gett svar på tal till Mats Olsson genom att först hålla sig i bakgrunden när Carro vinner sitt andra VM och sen genom att glida in i VM-final själv. En jävla fighter är vad han är Patrik och jag ser fram emot hans final, som med bara lite flyt kan gå lika bra som - säg - Emma Greens igår kväll...

Expressen låtsas att de fortfarande står för Olssons skittext och låter den ligga kvar här, även om länken från VM-sidan lägligt försvann efter Carros VM-guld. Mats Olsson själv håller en obegripligt låg profil för en journalist som alltid tagit chansen att säga sin åsikt. Självklart skulle han varit med i Helsingfors och skrivit dagliga krönikor, han hade ju haft semester från Exponeringen i över en månad gubevars, men nu är han alltså borta. Utom synhåll. Putzveg.

Det tyder på en av två saker: Endera har han själv tagit illa vid sig av den uppmärksamhet som krönikan rönte. Att han liksom inte ville skada Carolina Klüft i hennes uppladdning och att han faktiskt ångrade sin fula formulering. Eller så har Expressens redaktionsledning valt att lyfta ut honom, för att inte forlora ytterligare i anseende. Ett krig med Carro i VM-guldtider vinner man inga läsare på, såpass smarta är de till och med på Gjörwellsgatan. Det sista skulle i så fall tyda på att det skurit sig mellan Mats Olsson och hans chefer och att han ansetts inte kunna göra jobbet. Då har vi nog sett det sista av honom i den tidningen är jag rädd, för såpass principfast är Mats Olsson, den gamle arbetargrabben från Malmö.

Vilket för in mig på nästa skribentidol: Tony Ernst. Också en arbetargrabb från Malmö och även han med sylvass och fyndig penna. Tony som förr drev favorittidningen Gidappa! och som nu skriver om sitt älskade MFF på Svenska Fans är nog det bästa namnet på en ersättare till Olsson om han nu förvinner från Exponeringen.

Läs Tonys fantastiska reseskildring från Malmös bortaäventyr mot Maccabi Haifa i Israel under rubriken "Camp Falafel", så förstår ni hur bra han skulle passa. Roligast är när Ernst bjuder MFF-tränaren Tom Prahl på hans allra första falafel och Tonys beskrivning av den egna reaktionen på Abelssons nickmål i slutminuten, jag kan riktigt se dreadsen flyga kring Ernsts överhettade skalle...

Blev visst 34 år gammal idag. Det låter sjukt gammalt och jag har inte ens haft nån trettioårskris ännu. Slipper man krisa om man fortsätter uppskatta fåniga Lettermanskämt, infantila raptexter och galna fylleskildringar som Allan Jones och Toby Youngs? Jag avvaktar och återkommer med resultat.

3 kommentarer:

kick ass sa...

jag gråter
du gråter
han hon den det gråter
de gråter
ni gråter
vi gråter
de gråter
alla gråter guldtårar!

fint erkännande hörrudu =D
vi försökte på beachträningen igår komma fram till vem som egentligen bölat mest när kajsa vann i måndags

och vid vägen
ta det piano med knät! ok?
så du kan köra igång med lite ny rolig rehab
..å fan vad det är tråkigt!

kramar // kickan

Axzel sa...

harenäran!

Check Yourselfish sa...

Tack tack, ska fan inte grina idag. Även om Kristiansson flyger över 6 meter.

Kollar i VM-schemat om jag hinner med ett gympass mellan alla finaler, men det är både Kronberg, Kallur och "Klüfts värsta skada" mitt under min enda chans till träning. Får se hur det blir...

shareknapp

Bookmark and Share